Mats Green (M) fortsätter att beskriva Svenska Rovdjursföreningen som ”Stockholmsfokuserad” och hävdar att rovdjursavvisande stängsel bara är en ”välljudande talepunkt”. Båda påståendena är fel.

Jag bor själv på landet, i Brokind. Rovdjursföreningens styrelseledamöter finns i Småland, Dalarna, Östergötland, Västra Götaland, Örebro och Uppsala län. Våra medlemmar och volontärer finns över hela landet. Vi är lika lite en Stockholmsförening som vargen är en Stockholmsfråga.

Vi arbetar för att människor och tamdjur ska kunna leva med rovdjur. Därför förespråkar vi också förebyggande åtgärder som faktiskt fungerar.

Green avfärdar rovdjursavvisande stängsel som en ”talepunkt” med ”marginell nytta”. Men det går att mäta effekten av bra stängsel. Enligt SLU Viltskadecenter löper får bakom vanligt fårnät 16 gånger större risk för vargangrepp än får bakom rovdjursavvisande stängsel. Det motsvarar en riskminskning på omkring 94 procent.

Nej, stängsel är inget hundraprocentigt skydd. Men att kalla en åtgärd som kraftigt minskar risken för angrepp för en ”talepunkt” är knappast att ta vetenskap och praktiska lösningar på allvar.

Sedan handlar det om vad som ska styra vargförvaltningen: vetenskap eller politiska önskemål?

Green hävdar att politiken ska få ner vargstammen till högst 170 individer. Men 170 var aldrig någon juridisk eller biologisk gräns för gynnsam bevarandestatus. Nu har regeringen dessutom ändrat sin linje och anger 220 som nytt referensvärde. Inte heller 220 blir automatiskt en gällande gräns.

Det grundläggande vid förvaltning av vilda arter är att populationerna ska vara långsiktigt hållbara. För vargen handlar det inte bara om antalet djur, utan också om genetisk variation. En mindre population kan vara möjlig om den samtidigt har friska gener och utbyte med de finsk-ryska vargstammarna. Därför måste vetenskapen, inte politiska önskesiffror, vara grunden för förvaltningen.

Att försöka hitta juridiska kryphål för att kringgå EU:s art- och habitatdirektiv och internationella åtaganden är ingen långsiktigt hållbar väg. Det riskerar i stället att föra Sverige in i en juridisk återvändsgränd.

Men låt oss också tala om den landsbygd som Green säger sig försvara.

Jag bor själv på landsbygden och vet att problemen är verkliga. Skolor läggs ner, affärer försvinner, tågen stannar inte och service centraliseras. Lantbrukets lönsamhet pressas av en lång rad faktorer. Vargangrepp kan vara mycket allvarliga för den enskilde djurägaren, men vargen är inte orsaken till landsbygdens strukturella problem.

Det är därför märkligt att Green samtidigt talar om att värna tamdjursägare, men företräder ett parti som medverkat till att minska anslagen till viltskadeersättning.

Varför inte höja ersättningen i stället?

Regeringen har avsatt omkring 338 miljoner kronor under tre år för den nya vargförvaltningen. En större del av dessa resurser borde kunna gå till förebyggande åtgärder, ersättningar och konkret stöd till de människor som faktiskt drabbas.

Om inget parti vill utrota vargen borde den politiska frågan rimligen vara hur vi skapar förutsättningar för samexistens: en genetiskt frisk och långsiktigt livskraftig vargstam, effektivt skydd för tamdjur, riktad skyddsjakt när enskilda individer orsakar allvarliga problem och ett betydligt bättre stöd till de djurägare som drabbas.

Det är inte extremism.

Det är en kunskapsbaserad rovdjursförvaltning.

Och den är definitivt inte begränsad till Stockholm.